Jag heter Jenny Frida Wernberg och jag föddes i Helsingborg 1991. Den 7e Mars för att vara helt exakt. Bodde under mina första levnadsår på Fredriksdal i Helsingborg men det blev aningens trångt när min lillasyster föddes så då flyttade vi till Landskrona där vi bodde i cirka 1½ år tror jag. Därefter ploppade även min bror ut så då flyttade vi istället till ett stort hus i lilla hålan Teckomatorp där jag bott sedan dess.

Som liten var jag väldigt blyg och lite töntig och hade svårt att prata för mig själv och visa vad jag tyckte. Lite bättre blev det emellanåt men annars var jag alltid den lilla blyga tjejen.
Jag hade en massa fritidsintressen när jag var liten och spelade bland annat fotboll i en massa år och började även rida - vilket egentligen är de enda som jag höll fast vid. Fotbollen fick jag sluta med när jag blev sjuk. När jag var 12/13 och gick i sexan så gick vi till doktorn för att kolla upp vad det var för fel på mig. Jag hade inte växt alls mycket och knappt rört mig i vikt mellan fyran och sexan. Kommer ihåg att jag vägde 27 kilo när jag gick i sexan.. och det är ganska lite när man är ca 145 lång.

Efter många om och men fick vi reda på att jag var allergisk mot gluten (vete, råg, korn och havre). Så efter sexan gick jag upp i vikt blev liiite tuffare men fortfarande blyg.

Högstadiet var en rolig, jobbig och ett känslomässig tid då det mesta hände. Man träffade nya vänner, upptäckte nya sidor av sig själv och exprimenterade med det mesta. Man provade sina vingar.

Efter ett helvete med att välja gymnasieskola kom jag till slut in på danslinjen på Nicolaiskolan i Helsingborg. Började som blyg, träffade lite vänner och även här provade man sina vingar. Exprimenterade med sig och det var väl inte förrän sista året som jag hittade mig själv och förstod vem jag var. Borta var blygheten och fram kom självförtroendet. Jag vågade stå för vem jag var.

Det var även trean som bjöd på mest erfarenheter. Man utvecklades för varje dag som gick och den närheten vi hade i vår klass är svår att hitta. I slutet var vi som bästa vänner hela högen och det var då man verkligen kände att man kunde slappna  av, vara sig själv och bli accepterad och omtyckt för den man var.

Dock är dett inte bara skolan och klassen som gjorde att jag hittade mig och accepterade mig själv utan det var även mitt första förhållande med en underbar kille - som fortfarande är min pojkvän! Utan honom hade jag garanterat inte varit den jag är idag!


Just nu är jag arbetssökande och försöker hitta mig ett roligt och inspirerande jobb. Funderar på att söka in sent till någon högskola kanske för att ha något att göra i vår. Men jag vet inte vad jag vill. Så just nu är mitt liv väldigt förvirrande och okontrollerat.

För jag vet inte vad jag vill..


Och detta är jag ganska kort. Eller blev det långt? Haha ;)