Ibland så saknar man något så mycket att man är deprimerad och bara vill göra något åt för att sluta sakna det. Men samtidigt är man rädd att något ska vara ändrat så man bara gör saken värre genom att åka dit.



 Sådär har jag känt ett tag nu. För stallet och hästarna. Har saknat dagarna på hästryggen, hur starkt band en människa och ett djur kan ha. De långa turerna i skogen, full galopp på fälten och den sköna tölten (en speciell gångart som islandshästar har). Hur man far fram, känner sig fri och det går så fort att tårar bildas i ögonen.

   Men samtidigt har jag inte vågat åka dit eller höra av mig. Jag har inte varit där på 2½ år. Inte suttit på en hästrygg på sådär länge. Och efter 10 år i stallet så känns det nu som en evighet. Jag vill bara dit. Men inte vågat. Med tron om att min älskade lilla häst har åkt tillbaks till sin ägare. Att jag inte ska se henne i hagen. Att hon skulle vara borta. För det hade varit tomt och annorlunda att komma dit utan att hon hade varit där. Min älskade Villirós.

Jag tog stegen, letade upp min ridlärares nummer och skickade iväg ett sms. Hon blev glad att jag hörde av mig och berättade att min lilla odrägliga favorit var där på betäckning. Vet ni? Jag får alltså se henne minst en gång till. Det är underbart och ni ska bara veta hur stenen från bröstet släppte och hur leendet på läpparna blev större.

  De som aldrig har suttit på en häst har kasnke svårt att inse hur mycket ett djur kan betyda för en. Men har man väl fäst sig så är det faktiskt svårt att slita sig. Jag var med 2004 och red in Villirós, var den första som satt på henne. Jag var den enda hon inte var odräglig mot (eller så var det bara så att jag har tålamod , haha) som hon följde efter i hagen utan att man behövde hålla i grimskaftet.

  Förstår ni hur glad jag är? Jag ska dit imorgon, och kommer säkerligen fälla en tår när jag ser min lilla älskling imorgon! Hihihi, jag läääängtar!

min finis! <3